Hej förtryck, vi har en del att prata om, du och jag.
Det är nämligen ditt fel att jag mår som jag mår.
Ditt fel att jag är sjukskriven, ditt fel att jag har diagnos.
Ditt fel att jag inte kan göra allt det jag vill göra, ditt fel att jag inte kan få vara det jag egentligen är.
Och som jag kämpar emot dig och försöker.
Försöker bygga upp, försöker ta mig fram, försöker vila i lugn och trygghet. Försöker läka, försöker förstå, försöker samla på mig kunskap och verktyg och skydd mot dig.
Det är en kamp mellan oss, det vet jag. Och ju mer jag kämpar, desto hårdare trycker du tillbaks. Jag vet.
Och du är stor och utspridd och stark, du gömmer dig i precis varenda en människa omkring mig på ett eller annat sätt, du är lömsk. Du finns i mig. Jag vet.
Och jag kämpar ändå.
Och i de mest brutala av kamper, av krig, när all moral och integritet för länge sen försvunnit, finns det ingen plats för värdighet. Jag vet.
Men jag vill ha det ändå.
Jag som bönar och ber och förödmjukar mig själv för dig. Jag som klöser och sparkar och slår. Jag som är strimmig av gammalt svett och blod efter vår senaste fight, jag som är den slagna. Jag som vägrar dö. Jag som är så van vid att kippa efter luft när du tryckt mig under vattenytan för länge, att jag inte känner skillnad på det och en lite för lång kyss. Jag.
Jag kräver ett uns av värdighet för mig själv.
Jag kräver att inte bli gjord till att skrika och gråta i vanmakt vid våra möten. Jag kräver åtminstone motvillig respekt. För att jag står kvar.