Jag har bjudit på mig själv mycket i mina dar. Tillåtit min bakgrund, mitt språk, mitt utseende och mina erfarenheter ifrågasättas, förklaras och avhandlas för ursprungssvenskar.
”Var kommer du ifrån?”
”Vad är det för brytning du har?”
Eller gissningarna: ”Du måste vara jugge! Inte? Eh, turk?”
Eller de givna förklaringarna! ”Det är bara för att du är från Fosie/Nydala/Malmö, då pratar alla blattiska.” ”Du säger bara så för att vara speciell/stå ut.”
Och jag har tagit det, förklarat de klumpiga formuleringarna med okunskap, inte illvilja och svarat pedagogiskt, omtänksamt, till och med inställsamt (!) beroende på vilken vit person som frågat. Vanligtvis är slutresultatet en stillad ”nyfikenhet” och avfärdande av resten av min person.
Det har jag ju inte gillat, så vad gör jag då? Jo, då ger jag ännu mer av mig själv! Berättar om min mamma, hennes bakgrund, hennes kamp från Colombia till USA och sen i Sverige. Då måste väl personen jag pratar med förstå att jag och min familj är mer än en ”exotisk smak” för dem att gotta sig i för en minut. Att vi har en historia, ett sammanhang som är intressant, värdefullt och osynligt för de flesta av de som frågar ”Var kommer du ifrån?”
Det slutar för det mesta med att jag varit helt dränerad på energi efter sådana samtal. Att jag gett så mycket, förklarat så många rasistiska, klassförakts-, funkofoba fenomen att jag är helt slut. För det är ingen som kunnat lyssna till vad jag berättar utan att fortsätta ifrågasätta ”om det verkligen kan vara så” som jag berättar att det är.
Motståndet till att erkänna, ens vilja överväga, att rasism, sexism, klassförakt och förtryck överhuvudtaget påverkar och samverkar för vissa grupper (icke-ursprungsvenska/icke-vita) mer än de själva är för stort. Så jag avfärdas igen. Ignoreras ibland. Förnedras ibland.
Men ibland har personen jag pratat med ruckats lite i sina fördomar. Skiftat lite lite i sin världssyn. Och då har jag blivit glad och tänkt att ”Ha! Det var kanske värt det!” och fortsatt använda mig själv som skolboksexempel för den vita allmänheten.
Men nu känner jag ljusskyggheten krypa över mig. När vita, självutnämnda antirasister och feminister sprider förtryck, fördomar och rasism på Twitter, Facebook och till och med i SVT så har jag fått nog. Och när de inte heller respekterar och lystrar till rättningar, tillsägelser och FUCK YOUn så börjar jag undra om de egentligen bara tagit plats i rörelser som de ansett vara coola och alternativa nog för att få mamma och pappa att reagera vid matbordet.
Vi är inte till för att ni ska lära er något, upplysas och bli bättre. Ni får ta ert eget ansvar för ert förtryckande.