Jag är sjuk (hosta, feber) och deprimerad. Det är skitjobbigt. Jag försöker, som alltid, intellektualisera bort min upplevelse av meningslöshet men det går inge vidare idag.
Jag försöker tänka ”men, jo, klart det finns mening! Titta på alla idéer du har, titta på vilka analyser du vet att du har i skallen, tänk på all forskning du vill bedriva, titta på vilket bra liv du har idag!” ”Tänk vad du kanske kan göra för andra med ditt liv, hur många du kanske kan hjälpa om du blir läkare eller sjuksyrra eller bara bloggar!”
Jag försöker säga till mig själv att jag är bra nog. ”Kom ihåg, du stöttade din kompis med relationsproblem under helgen, du har svarat på nästan alla telefonsamtal, du har övat på din spanska när du spelat spel, du har lagat minst ett mål mat om dagen! Trots att du är deprimerad!”
Jag vet inte om ni märker det men jag har lärt mig att se igenom mitt skitsnack. I princip allt det här är prestationsinriktat. Jag ser fortfarande bara mig själv som värdefull när jag presterar. När jag följer normer om hur en borde äta, plugga, se ut, träna, leva och socialisera. Kanske också viktigt att tillägga för eventuell förståelse att det inte är på grund av att jag inte är kapabel som jag är deprimerad, utan att mina tankar är symptom på att försöka komma ur min depression genom att sträva ”uppåt”, efter normer.
Min oerhörda upplevelse av meningslöshet är en del av c-PTSDn. Ifall ni inte läst tidigare inlägg: PTSD och privatpolitik så gör det och länkarna.
Det jag kan dela med mig av idag, det jag kan säga gör mig glad att uppleva, är den underbara, ”toxiska” Twitter-upplevelsen. Maktmotstånd, privilegie-busting och intersektioner som möts. Ni tar mig igenom ännu en dag. Läs dessa artiklar så kanske ni förstår närmre vad jag pratar om: On ‘toxic Twitter feminism’ and being called out och In defense of Twitter feminism. När jag inte själv orkar kämpa är det helande att se andra som gör det.